Adam..

 

Han är så fin, så snäll, så underbar, så omtänksam, så speciell...

 

Adam och jag har fem veckor ledigt tillsammans i år, tre av dessa är det bara han och jag. Det ska hända något hela tiden, och händer det inte på den sekund som han ber om det exploderar han. Vi kämpar, han kämpar och jag försöker så att det alltid ska bli bra. Det är svårt både för honom och oss och det är väldigt svår att få andra att förstå. Det fungerar inte att ta alla situationer så som kanske känns logiskt. Adam har Adhd då är man i mångas ögon supergullig ena sekunden och ett monster andra...Och för många är man bara fruktansvärt ouppfostrad, dum, elak och jävlig. Fast att egentligen så kan han inte alls styra vad det är som händer och han kan inte förklara, eller sätta stopp eller lugna sig bara för att han blir tillsagd att göra det.

 

Jag önskar så att han förstod vad som händer, att han skulle kunna förklara hur det känns, att han skulle kunna säga vad jag ska göra när han blir så arg, när det går så fel, när inget fungerar...Vad ska jag göra, kan jag göra något och vad ska jag absolut inte göra...

Han slår, han skriker, han gråter, han kastar saker, har sönder saker, säger fula ord och hans blick är svart och så ond...Det kan vara i tio minuter eller i en timme, han är slut, vi är slut..Och så helt plötsligt slår han igen sin dörr och ett par minuter senare kommer han ut helt som vanligt, som om inget hänt, som att allt är bortblåst och frågar tror du vi kan åka och bada i morgon....Vad är det som händer i han lilla huvud?

 

Förståelsen kommer med åldern säger de....

 

Och hur jävligt det än är, så älskar jag honom så oändligt, han är en av de finaste, mjukaste, snällaste, varmaste och mest omtänksamma kille jag känner.

 

Jag önskar så att jag förstod!

 

 

Linda, du ska veta att vi som är riktigt nära, verkligen har sett alla de här sidorna. Alla förstår inte, precis som du säger, men vi älskar honom och vill verkligen att han ska få visa sig från sin bästa sida. Allt annat är inte Adam, för Adam är en jättefin kille som vill vara duktig, hjälpsam och kärleksfull. Han har det riktigt jobbigt med det där han inte kan styra över, och vi vet att ni alla har det jobbigt. Jag förstår också att det svåraste måste vara hur alla runtomkring reagerar och hur dom analyserar ert beteende gentemot Adam. Gör vad ni anser vara bäst för Adam, bortse från vad andra oförstående menar, en dag ska de få se vilken underbar kille han är rakt igenom. Linda, vi älskar Adam och vi älskar er allihopa. Fortsätt kämpa, vi försöker finnas här för er. Mormor och morfar

En sak som har hjälpt mig mkt är att lära barnet att själv ifrågasätta om det är rimligt att bli så arg för "det och det". Det tar ett tag innan de har lärt sig att själv fundera i de banorna, och det är jobbigt innan de har lärt sig, men när det sitter där hjälper det mkt, framför allt barnen självt. Det tar tid att lära pga av att man måste "lära hjärnan" att automatiskt tänka tanken när "argheten" slår på.
Fråga och fråga när han blir arg, innan och efter, -Är det rimligt att du blir /blev så arg för detta? Till slut tänker han det själv och hejdar sig. Kanske inte alltid, men det är till stor hjälp när de tänker tanken själv - Är det rimligt att bli så här arg för att.....Även om det inte hjälper fullt ut alltid, så minskar det iallafall det arga vid många tillfällen.
Ge inte upp! Det finns många lösnigar på detta, men man måste våga tänka utanför sjukvårdens ramar!
Och tänk på att barn med ADHD är mkt mer kreativa och produktiva både som barn och vuxna. Många av våra framgångsrika elitidrottare, företagare m fl har just ADHD!!!

Ja fina Adam!
Har du varit inne på Kung över livet- bloggen?
Kram Lena