Jag förstår inte, varför tar det aldrig slut. Jag har igen förlorat en person jag tycker mycket om. Våran fina fina Monique, en underbar försiktig och känslosam vän. Hon har alltid funnits där i Söderköping, kommit förbi butiken ofta bara för att säga hur mycket hon tycker om oss. En kreativ konstnär som lyckades skapa konst av helt otroliga saker.. Våran källare på akleja var inte bara min skattkammare utan även hennes. Hon gick där i timmar, hittade saker jag sätt som oanvändbara, men hon såg något annat, hon gjorde något vackert av det. Hon var lyrisk i vår skattkammare.
När jag sålde butiken fick jag denna fina tavla av henne, hon grät och sa att hon skulle sakna oss i all evighet.. Men nu är det mig tårarna rinner på, och nu är det jag som får sakna henne i all evighet....