Så konstigt det känns, hon är ingen hund nu, hon är i en liten träask. Min fina, spralliga, olydiga, gulliga, söta och snälla lilla Wilma. Jag vet fortfarande att det var rätt, det fanns inget val, ingen återvändå. Men när de ringde och sa att hennes aska hade kommit blev det så konstigt. Vart ska jag ställa henne, inne och förklara för barnen... I garaget ensamt och kallt...nä.

Vi ska ju strö henne på sitt älsklings ställe Bredudden, morfars land... jag vill stå på bryggan en fin och lite blåsig dag. Då kan jag känna att hon att hon kommit rätt.

Men nu är det fullt med djupsnö och bryggan är upptagen, vi måste vänta till våren. Så vart ska vi ställa henne så länge.
Jag berätta mitt problem för morfar, och utan att jag behövde be om det kom han med ideen att hon får stå på altanen på landet så länge, tills våren och vindarna kommer.
Så igår ringde morfar och sa att han skickat mig ett kort och undra om jag tyckte såg bra ut så som de ställt henne. Och visst är det fint, kan inte bli bättre!

Hon är på plats, men inte riktigt fri än...