Det här året håller på att göra mig tokig, det knäcker mig. Hur kan det vara att allt ska hända under samma år. Allt har bara blivit upp och ner vänt, och det känns som om det inte är slut än, eller jag vet att det inte är slut än. Från att gå från ett ganska stabilt och rätt säkert liv, där man vet vad man har och vilka som finns runt en, till ett liv i kaos. känns som om jag slits i stycken om och om igen. Inget är som jag vill att det ska vara, inget går min väg. Jag förlorar saker jag älskar, vänner jag behöver och familj jag inte kan vara utan.
Visst har jag själv valt att sälja butiken och jag längtar till framtiden med det nya, men det är klart det känns, det är klart det gör ont...Det har ju varit mitt liv. Klart jag kommer sakna att åka till butiken, sakna kunder och vänner man möter varje dag, sakna arbetskamrater och framför allt min fina, fina affär.
Någat jag trivts med och tyckt varit så roligt bara försvann, från att se alla man jobbade med som en andra familj. Ett gäng jag haft så mycket kul med och ett jobb jag lagt min skäl i, alltid tänkt på, fixat med och verkligen gjort mitt yttersta för. En förändring och sen var man inte mycket värd, mina tankar och ideer passade inte mer. Självklart vet jag själv vad jag kan och går för och kan istället lägga all den energin på det nya...Men det känns, det gör ändå rätt ont, och jag saknar det som var.
Att sen förlora min vän, jag är så arg på honom...Rent förbannad, men bara för att jag saknar honom så. Han finns i mina tankar nästan var dag, och ibland får jag dåligt samvete för att det känns som om jag saknar honom av egoistiska skäl. Men han var min vän genom våra yrken, jag behövde honom och behöver honom, jag behöver hans hjälp så det gör ont. Jag behöver hans råd, stöd och hans kunskap. Jag kan fortfarande inte fatta, kan vara för att jag inte vill förstå.
Och sen allt med min älskade son, jag vill göra allt för honom. Och det börjar vända, nu håller vi tummarna för att vi hittat en ljusning i det. Det känns bättre, han och vi är på väg uppåt, tillsammans.
Vi vaka över mormor och vara med in i det sista. Något vi inte var förberedda på, men det gjorde oss syskon starkare. För vi kände att vi har varandra. Att gå på begravning och finnas vid varandras sida. Det är fint, men det gör allt så mycket jobbigare att då förlora en syster, visst det är starkt att säga förlora, för hon flyttar ju bara...Men till andra sidan jorden. Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är fel, och jag vill inte att hon ska flytta. Jag vet, det är hennes dröm, men det gör det inte lättare för mig. Jag vill inte...
Att känna hjärtat fladdra i bröstet, vara irriterad, förtvivlad, likgiltig och att vara sjukt trött, eller av oförklarlig anledning vara klarvaken hela nätterna...Måste ju ha att göra med att man inte vet hur man ska vända sig. Vet inte vad man ska göra för att göra något annorlunda eller bättre. Det gör mig rädd, det måste vända...Det måste komma en bättre tid.. Och det vet jag att det gör, jag/vi jobbar på det, det kommer sakta men säkert...
Tänk om man ändå bara kunde gå och lägga sig och sova och sedan vakna om sex månader, vissa saker skulle självklart fortfarande vara jobbiga, men vissa skulle ha lagt sig...Det löser inget, men det skulle vara skönt!
Men man ska väl inte gnälla och klaga, det vet jag... man ska ta tag i det och göra det bästa av det.
Nu har vi en julförsäljning framför oss, som inte ska bli av denna värld.Vi ska ge järnet, vi ska ge allt vi har, vi ska slå rekord, vi ska gå ut med flaggan i topp....Jag hoppas jag har Er vid min sida och att Ni hjälper mig göra denna jul till den bästa i Aklejas historia.
Och denna sista jul, slutar vi som vi en gång i tiden började:
- Jag, mamma och pappa..och de vänner som har tid och lust =)
