Så är det...

Det är inte alltid allt blir som man tror eller vill. Och det är inte lätt att inse att allt inte är som det borde, eller förstå vad som är fel. Man älskar ju och vill så väl. Man väljer att gå undan tillsammans, vara bara vi , bara familjen. Unviker bråk och förklaringar, undviker vänner för inget fungerar, man är trött och förtvivlad, man älskar men kämpar hela tiden..Och man förstår inte varför inget går in, varför vi inte har det som andra, varför inget är lätt och roligt. Varför kan allt vara ett rent helvete ena stunden och lycka nästa.

Ända tills den dag man vet, tills man får det bekräftat, då man får förståelse och hjälp...

Vår älskade Adam har ADHD.....

Det är inget man styr, inget man uppfostrar bort. Det är där och man får lära sig leva i det och med det.

Det är vädigt svårt för utomstående att förstå hur det är att leva med, för det verkar inte som så stort problem eller han är ju alltid så snäll, eller det kan väl inte vara så farligt. Därför är det så skönt att hör av andra som också lever i det, att det går, att man kan klara det...Alla har olika problem, så visst för alla är det inte samma konflikter eller hinner, men i det stora hela är det lika. Man har samma frustration och förtvivlan.

Jag är stot över min Adam och älskar honom obeskrivligt, men det är svårt han gör oss så ofta besvikna, utan att igentligen mena det. Det som äntligen gör det lättare är att ha ett ord på alla missförstånd och bråk!

Att ha en bokstavsdiagnos betyder inte att man får vara hur som helst eller bete sig illa, vara dum eller elak, absolut inte...Men det man kan få är en viss förståelse av omvärden!

Fick ett tips om den här sidan www.passal.se, där Mia Skäringe skrivit....Och jag måste säga att det känns "bekant".

__________________________________________________________________________


Han vill alltid sitta på hästen och sjunga Kalle Theodor ur Pippi Långstrump, sa dagisfröknarna. Han vill ingenting annat. Och när han kommer till versen och därför så grät ju och sörjde hans mor, versen om hur Kalle Theodor slukas av havet, då gråter han alltid. Gråter och sjunger vidare. Ja, det är min pojke, sa jag. Min känsliga lilla pojke. Men han vill ju aldrig leka med någon annan, fortsatte fröknarna. Han vill ju bara vara med oss vuxna. Ja, sa jag. Jag vet. Han blir nervös av andra barn, han tycker att de är opålitliga. Oförutsägbara.

Det var så det började. Vuxna som inte kunde förstå sig på. Vuxna som undrade och försökte få honom att fungera i den värld vi känner. Jag fattar nu i efterhand, att han måste ha känt sig så missförstådd, så feltolkad. Så ohemma i världen.

Han ville ha allt på samma vis varje dag. Och när det en dag skulle skolas in ett nytt barn och han inte längre fick ha sin fröken för sig själv, började han slåss. Han har försökt kasta en sten i hennes huvud, sa fröknarna. Han är elak. Vi kan inte garantera de andra barnens säkerhet. Jag darrade i hela ansiktet. Försökte att inte gråta. Han är elak. Det gjorde så förbannat ont att höra. Alla dessa möten. Fröknar som gick på knäna. Föräldrar som undrade. Kan ni hämta honom tidigare. Måste ni ha så långa dagar. I dag ska vi ha kalas för Emil och det är nog bäst att han inte är med, han klarar ju inte de fria lekarna. Det kändes som om jag gick naken. Som om jag varje dag fick kränga mitt skinn ut och in. Som om hela världen ifrågasatte oss som föräldrar, trots att vi gjorde allt som stod i vår makt som människor för vår lille pojke. Mer än alla andra föräldrar på jorden och ändå räckte vi ingenstans.

Så kom hans lillasyster. Lugn. Harmonisk. Nu fick han inte ens ha mig för sig själv. Han vevade, slog med sina små armar och försökte, på alla sätt han kunde, att förklara sin inre jordbävning. Hur allt sprack, gled, skavde och brann. Hur hela hans värld bara rasade igen och igen. Och plötsligt en dag föll han ihop. Vi kan inte utesluta att det handlar om en blödning i hjärnan, sa läkaren och skjutsade in honom i hjärnröntgen. Min lilla pojke, inte ens fyra år, hade förlorat balansen. Han kräktes och kunde inte hålla nacken själv. Han vinglade och föll. Jag sköljde mitt huvud i handfatet med iskallt vatten för att inte falla själv, bad till Gud om nåd. Jag minns hur jag stod i sjukhusfönstret och såg hela situationen utifrån som i ett flygfotografi. Min lilla pojke som inte längre orkade med världen, som helt tappade balansen. Nej, han har ingen blödning, inga tumörer, nu har vi uteslutit allt livshotande. Vi tror att det rör sig om ett balansvirus på lilla hjärnan, sa läkaren. Det läker av sig självt. Och jag grät av tacksamhet. Vi hade gått vidare till andra chansen, och jag bestämde mig för att ta kommandot. För det avgörande: att be om hjälp. Våga säga: jag klarar inte detta själv. Jag behöver hjälp för att kunna förstå mitt eget barn. Det svåraste och det enklaste. Att låta sin stolthet falla. Att släppa in. Ta emot.

Vi sökte oss till Bup, och när min pojke fyllde fyra fick vi diagnosen Adhd och Aspergers. Efter ett halvår av utredningar och samtal kunde vi få det, som vi ändå någonstans vetat, bekräftat av barnpsykologerna. Ja. Så här är det. Vi kunde börja kräva hjälp i skolan. Vi kunde få hjälp att hitta nycklar, förståelse, och stöd. Långsamt kunde vi börja räta ut oss, sträcka våra ryggar och känna oss som två fantastiska föräldrar, som faktiskt på ett så tidigt stadium ändå fått grepp om vår lille pojke. Man kunde riktigt se reliefen i hans blåa stora ögon när mamma och pappa äntligen förstod sig på honom. När vi kunde börja tolka hans värld. Plötsligt blev världen bekväm. Tryggare. Ett ställe han faktiskt kunde relatera till.

I dag är han åtta och nu snackar vi om hans diagnoser som ett sätt att vara på. Vissa tål inte nötter, andra har svårt att sitta still. I dag kan han själv snacka om sina svårigheter, men också se sina egna begåvningar som följer med Aspergers. Musikaliteten. Specialintressena. Finns ingen annan unge på hans skola som kan allt om ugglor och alla kortspel. Finns ingen som sjunger Bellmans epistlar med sådan inlevelse som vår pojke. Ingen som kan uttrycka så mycket känslor. Med rätt stöd kommer han att bli något stort. Det ser alla. Och som mamma till honom har jag fått lära mig att den största styrkan på jorden är att faktiskt våga visa sin svaghet. Jag ser inte hans diagnos som någon stämpel, snarare som en karta. När jag inte hittar vägen måste jag titta närmare. Zooma in småvägar. Det är en vacker komplicerad bild. Föränderlig. Plötsligt rinner det vatten mellan två vägar. Plötsligt dyker en sjö upp. Ett berg. Man vet inte allt, bara att där vilar en hemlighet och att man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.

Mia Skäringer

___________________________________________________________________________

Så är det, det här är en del av mitt liv!

Linda


Kommentarer
Postat av: Anonym

All kärlek och all styrka till Er hela familjen!! Tillsammans klarar Ni allt!! Många tankar och kramar

2011-04-06 @ 10:14:33
Postat av: ulrika

tänker på er! Tänk på att du är världens bästa mamma och du gör alltid så gott du kan.Du vet att jag alltid finns endast ett samtal bort. Love y!!

Ulle

2011-04-06 @ 10:58:03
Postat av: Anna Teddy

Åååh.

Alldeles tagen.

Det kommer att gå bra, nu när ni vet. När ni vet att det finns fler där ute som kan dela sina erfarenheter och upplevelser.

Du fixar det här, du är stark som Pippi där inne, det vet du.



Kram

2011-04-06 @ 11:28:52
Postat av: Pernilla

Hej!

Vad fint skrivet och så skönt att höra hur andra beskriver det som vi också fått klart för oss. Vår lilla kille 7 år har precis fått sin diagnos, Adhd.

Jag känner din kompis Karin och hon har berättat lite för mig hur ni haft det, jag känner igen hela din historia, vi har kämpat och kämpat för att folk runt om ska förstå, konstigt nog så känns det lite som en upprättelse nu när vi fått svaret.

Vi har gått hos barnpsykolag sedan han var 1,5 år och sista 1,5 året på Bup! Men i dag känns det upp och ner, jag är otroligt tacksam att vi fått svaret vi väntat på och som vi förstått, men det känns också som så definitivt!! Ja, man vet inte om man ska känna sig ledsen eller glad?, men jag antar att känslorna kommer att falla på plats, och just för stunden känner jag mig så glad! Både han och vi kan ju få en helt annan hjälp!



Lycka till och kämpa vidare, även om jag inte känner dig så är jag övertygad om att ni gör ett fantastiskt jobb!



Kramar Pernilla

2011-04-06 @ 14:19:40
Postat av: Liselott

Vi har alla olika saker att kämpa med. Kul att du läst Skäringers bok. Förstår om du känner igen dig ibland, det gör jag med.



Kram till er alla!

2011-04-06 @ 20:02:55
Postat av: Liselott

Läste igen och såg att det inte var boken du läst, men jag kan rekommendera den.

2011-04-06 @ 20:56:17
Postat av: Kristin

Jag skickar en STOR kram! <3

2011-04-06 @ 22:31:38
URL: http://kristys.blogg.se/
Postat av: jenny söderberg

Sköt om Dig Linda.

Kram från Norrland.

2011-04-07 @ 08:16:33
URL: http://www.etageblommor.se/
Postat av: [email protected]

livet är inte alltid lätt, men någonstans fixar man det ändå. kram tänker på dig (er )ses snart

2011-04-07 @ 10:52:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0